KRÖNIKA ”Jag har de sista månaderna översköljts av vittnesmål från helt vanliga människor i hela Sverige som förlorat arbete, vänner och till och med familj på grund av sina åsikter”, berättar Katerina Janouch i en krönika om hur medier kan förstöra en karriär över en natt. Och alla aktiva i branschen har ett ansvar, menar Janouch.

Bör tidningar agera moraldomstolar? Fundera en stund på frågan. Fundera en stund på hur den ens uppstår. Kanske har företeelsen blivit så naturlig att du inte ens ifrågasätter dess existensberättigande. För det är så det funkar i Sverige idag.
Det som en gång gällde för folkvalda politiker som får lönen finansierad av våra skattepengar, har spillt över på privatpersoner vars tillvaro många gånger är allt annat än trygg. Det kan vara musiker, författare eller forskare. Bibliotekarier, lärare, socialarbetare eller varför inte poliser.

Det handlar förstås om åsikter. Om ”fel” slags åsikter, som man absolut inte bör ha. Och om man nu mot förmodan hyser dessa, bör man få allvarliga konsekvenser. Helst en synlig, kollektiv bestraffning där det smärtar mest. En konkret åtgärd är att se till att rebellen blir socialt stigmatiserad och förlorar sin försörjning. Tidningen som moraldomstol är här ett ovärderligt verktyg. Med braskande rubrikers hjälp kan man få den mest hårdhudade på knä.

Nu invänder du kanske att denna metod kan vara rätt om personen är en ond individ som innebär en fara för sin omgivning. Till exempel en aggressiv människa som inte kan vistas i möblerade rum. Någon som verkligen kan skada andra medborgare på ett irreparabelt sätt. Och där vill jag ge dig rätt. Nej, man vill inte att en dömd pedofil ska arbeta på en förskola. En våldsverkare kanske inte kan undervisa i konflikthantering, inte heller är en kriminell som ägnat sig åt allmänfarlig ödeläggelse lämplig som polis. Och en politiker som missbrukat sin makt går förhoppningsvis bort som representant för ett etablerat parti, något som tyvärr inte alls är en självklarhet idag, det visar sig gång efter annan – står man bara tillräckligt högt upp i näringskedjan kanske man rent av belönas med ett nytt toppjobb när man fått sparken från sin post.

Problemet idag är att många kölhalas offentligt för minsta struntsak. Det räcker med att du säger något olämpligt, att du har åsikter till höger om vänster, eller att du helt enkelt kritiserar den politik – gärna migrationsfrågor – lite för högljutt. Att du ventilerar din frustration på sociala medier, eller ifrågasätter ett politiskt beslut så att andra hör.

Är du en smula känd börjar det gärna med ett mediedrev, där steg ett i dramaturgin är att du hängs ut som en suspekt och obehaglig individ. Dina verkliga åsikter är ointressanta – dina uttalanden vinklas gärna för att skapa så säljande rubriker som möjligt. Steg två är att dina uppdragsgivare kontaktas och mer eller mindre tvingas ta avstånd från dig offentligt. Så stor har beröringsskräcken blivit, att du blir symbolen för en farlig smitta som ingen vill ta i ens med tång. Syftet är enkelt: Du ska bestraffas och förnedras, samt fråntas möjligheter till försörjning. Du ska framställas som paria för att ingen ska vilja förknippas med dig. Ditt varumärke, om du nu har något sådant, ska laddas med negativitet. Det kollektiva trycket blir snabbt så starkt att det blir svårt att stå emot. Vem vill bli utfryst?

Det går snabbt, och räddhågsna företag och individer skyndar sig att ta avstånd. Vi går mot allt mindre förlåtande tider. Det räcker med ett förfluget ord, ett skämt, ett ställningstagande.

Över en natt kan du förlora allt.

Kanske skulle man kunna stå ut om etablissemangets skadeglada mobbarmentalitet enbart drabbade ekonomiskt oberoende kändisar. Jag vill dock påpeka att en ”kändis” inte per automatik har miljarder på banken, många är fattigare än gemene man tror, i synnerhet artister och andra kreatörer som får kämpa rätt hårt för sin försörjning även om de medverkar i lekprogram på teve och syns på bild i kändispressen.

Men dessvärre drabbar de svenska stasimetoderna även tusentals anonyma, både infödda svenskar och invandrare, som lider skada i det fördolda. Jag har de sista månaderna översköljts av vittnesmål från helt vanliga människor i hela Sverige som förlorat arbete, vänner och till och med familj på grund av sina åsikter. En person med ett kreativt yrke berättade att hen inte på något sätt uttryckt något extremt på sin arbetsplats. Däremot begick hen misstaget att antyda att hen inte röstade vänster när saken kom på tal. Därefter hade stämningen blivit kylig och olustig. Hen ställdes inför valet att spela med eller stå på sig. Detta är en lång historia, men hen valde det sistnämnda, med resultatet att hen numera är arbetslös. Och detta är bara ett exempel. Många väljer tystnad framför dialog av samma anledning. Man vill inte förlora inkomst och social plattform. Man vill även i fortsättningen bli bjuden på middagar och ha kvar sina vänner på Facebook. Man kanske rentav vill fortsätta ha bra kontakt med sina barn.

Det räcker inte att syndabocken fråntas heder och försörjning. Även andra runt omkring ”dissidenten”, helst uppdragsgivare, avkrävs ta avstånd offentligt från den misshaglige. De mediala moraldomstolarna vill gärna vältra sig i denna typ av publika bestraffningar. Man uppmanar människor att vara goda samtidigt som man själv beter sig på det svinigaste vis. Det är ett slags social rättegång där den uthängde är dömd på förhand och saknar privilegiet av försvarsadvokat. Än sen om anklagelserna är orättvisa och kanske felaktiga, skadan är redan skedd.

I mitt fall tog mitt förlag ”avstånd” från mina åsikter utan att ens på förhand diskutera med mig vilka åsikter jag faktiskt hade. Så paniskt rädd var man att dessa ”åsikter” på något sätt skulle kleta av sig på förlagets finputsade fasad. Man gör så därför att metoden är beprövad. Om inte annat så statueras ett varnande exempel. Se hur det går, för den som vågar sticka upp! Och den som redan är konflikträdd eller bara inte orkar tjafsa och bli arbetslös, tystnar hellre än låter göra sin röst hörd.

– Har du förlorat några vänner än, frågade en bekant ganska direkt efter att jag hängdes ut i moraldomstolen DN efter att jag gett en frispråkig intervju i tjeckisk webbteve, där jag bland annat kritiserade Sveriges misslyckade integrationspolitik.

Jag var tvungen att svara jakande på den frågan. I synnerhet en god vän vände mig omgående ryggen, på rekommendation av andra mediemänniskor. Att synas offentligt med mig kunde nämligen bli förödande för min väns karriär, fick jag höra på omvägar.

Jag skulle kunna skriva en avhandling om dessa absurda mekanismer. Om PR-strateger som avråder sina klienter från att synas ihop med vissa individer som kan skada vederbörandes varumärke. Om arbetsplatser där tystnadskultur råder. Om människor som talar om sitt missnöje med viskande röster, utom hörhåll för obehöriga.

Nog råder yttrandefrihet i Sverige, om det du vill yttra stämmer överens med vilken åsikt som är på modet. Har du mage att tycka olika, så är risken stor att du mobbas ut, både av åsiktspoliser i din närhet men även av din arbetsgivare. Där anser jag att tidningar har en stor del i denna osunda hetsjakt och den växande polariseringen i samhället. Det är därför jag vill lyfta frågan om deras agerande som självpåtagna moraldomstolar. Utan att blinka förstör man livet för människor, i jakt på snaskiga rubriker och mängden klick. Kanske inser man inte att man bidrar till ett allt snabbare ras utmed ett sluttande plan. För man vet faktiskt aldrig vems tur det är härnäst.

Idag sitter du i maktens knä. Imorgon kan rollerna vara annorlunda. Värmestugans trygga rum bland ryggdunkande kollegor kan lika gärna förbytas i isoleringscell och utanförskap.

Se upp. Nästa gång är det kanske din tur att avrättas offentligt. Och dem du möter på väg ner, var dem du sparkade på när du klättrade mot toppen.